Radikal mamma

När jag startade den här bloggen för snart två år sedan så gjorde jag det av en massa olika anledningar. Det handlade om att hitta tillbaka till mitt språk och börja skriva igen. Det handlade om att ha tagit steget från kärnfamilj till en schizofren varannanveckastillvaro. Det handlade om jakten efter det okomplicerade knullet, om snålkukar, knullkvinnor, liggalandet och om rädslan för och längtan efter att vara särskild för någon annan särskild. Och med tiden så har bloggen mer berört mitt prestationpundande och vägen från att vara ett roadkill till att bli människa igen.

På två år har jag publicerat hundratals sidor om allt möjligt som rört och berört den Radikala mamman och alla hennes gestalter: bullmamman, knullmamman, stressmangon och räddharen. Men varje gång jag öppnar ett nytt inläggsfönster numer så ställer jag mig frågan: Har bloggen om den Radikala mamman fyllt sina syften? Är det dags att flytta hemifrån?

De gamla anledningarna finns helt enkelt inte längre, men jag har förstås fortfarande anledning och lust att skriva. Så jag grubblar i tysthet. Är det dags att starta ny blogg? Är det dags att skriva annat? Jag vet inte, men jag känner att det är dags att ta ett nytt steg.

Och barnen har blivit upplockade av fadern. Och klänningen har blivit fixad. Och ölen har lagts i kylen. Och huden har blivit skrubbad. Och musiken har fått högre volym. Och snart snart snart ska jag ner till tågstationen och plocka upp Tanten. Hela långa helgen ska Tanten bo i Palatset. Och det ska bli sprit, demonstration, regnbågsfamilj och puss och kram och prataprata.

Men först, innan tanttåget kommer in på station så ska jag rusa ner till Långis, kasta av mig alla kläder och tända valborgselden.

Jag är verkligen inte alltid rolig att ha att göra med på söndagar. Jag faller lätt i gråt, trotsar, kinkar och har en tendens att drabbas av svidande existentiell ångest.

Söndag kan förstås vara bakfylla och gnuggig sked. Film och skräpmat. Långpromenader och viktiga samtal. Men söndag kan också vara ett utdraget och omöjligt försök att bromsa sig ur det faktum, att den lediga helgen snart skiftar och förvandlas till inledningen av en ny arbetsvecka.

Imorgon bitti ska jag sätta mig på tåget och lämna staden. Jag har en fyra veckor lång praktikperiod framför mig och även om jag verkligen jobbat på att försöka inbilla mig själv att det här ska gå bra, så vill jag egentligen inte. Visst, mycket handlar säkert om att jag ska bryta mina nyvunna rutiner med skola, böcker, kafferast och tenta och istället bege mig ut på fältet. Komma ut och känna på verkligheten som de yrkesverksamma brukar säga till de universitetsdammiga gröngölingarna, som kommer ut och ska pröva innehållet i sina trollerilådor. Men när jag försöker visualisera vad som ligger i mina lådor så ser jag inte yrkeskompetens eller sakkunskaper. Jag ser en knippe morötter och utkastet till en bok.

Så jag kinkar i tågtidtabellen, skaver mot möblemanget och försöker putta tillbaka underläppen som envisas med att hänga ner mot hakan. Tidigare idag uttalade jag till och med frågan: Men vad är meningen med livet? Och den frågan är ju lite av en paranöt; inget för små radikalmammiga händer att försöka knäcka på en söndag.

Jag sitter och grinar och dricker oboy. Alltså, det mesta är helt okej faktiskt. Mer än okej. På plats. Ordning och reda, pengar på fredag. Men idag tog jag ett beslut som var lite större än jag först trodde.

Jag tog beslutet att säga nej till att åka på en musiktillställning som jag verkligen älskar. Jag har varit där de senaste nio åren. Med Mina barns far och barnen. Men nu sa jag nej eftersom det kändes som att Mina barns far bara ville att jag skulle åka med för att ta ansvar för kidsen medan han har åtaganden. Som en barnvakt, inte som ett sällskap. Och jag vill inte vara barnvakt. Jag vill inte vara sällskap heller. Jag vill inte åka tillsammans med Mina barns far, för det innebär att vi oftast hamnar i konflikt runt frågor om ansvar, planering och genomförande. Och jag vill inte längre. Istället föreslog jag att Mina barns far och Nya bruden kunde åka tillsammans med barnen. Nya bruden ska ju ändå vara där.

Så nu ska de göra det. Mina barns far, Nya bruden och kidsen åker tillsammans. Och jag fyller en toarulle med snor, tårar och mascara. Snyter och snörvlar bort gamla rester av drömmar som för länge sedan spruckit och situationer som inte går att återskapa.  

Det gör ont. Men alla andra alternativ hade gjort ondare.

Jag skrev precis ett långt inlägg om... ja fan vet vad det handlade om egentligen. Det gamla vanliga troligtvis. Jag funderar på att öppna en kategori för alla inlägg som säger samma sak.

Ibland blir jag faktiskt lite trött på mig själv när jag sitter och skriver och skriver och tror att jag fått fatt på något nytt. Ja, och så ser jag att den där tanken har jag väl fan burit med mig en livstid och skrivit om hundrafemtio gånger tidigare. Hallå Radikalis - alla andra har fattat poängen. Det är bara du som tror att nya verbala kullerbyttor och dråpliga metaforer skapar en ny syntes. Men icke.

Så nu hittar jag på något annat istället. Typ förverkligar mina livsmål. Eller ligger på sofflocket. Jag har svårt att bestämma sig för vilket som är viktigast just nu.

Mina barns far ringde mig på mobilen. Jag skulle precis in på biblioteket och lämna tillbaka ett par barnböcker, låna ett par nya. Jag tänkte att några böcker kunde bli en bra start på bullveckan. Mina barns far lät spänd. Han berättade att Gluggen varit orolig av och till, och ställt den frågan som de flesta i Sverige har ställt sig under den gångna veckan:

Pappa, var är Engla egentligen?

Mina barns far sa att han lyssnat och pratat, men sett på Gluggen att det funnits något som gnagt inne i henne. Hon har varit ledsen. Hon har varit rädd. Och när beskedet kom igår kväll, att en 42-åring erkänt att han mördat Engla, så kände Mina barns far att han inte mäktade med att säga det till Gluggen. Precis innan nattning. Istället hade de legat vakna länge och kramats och tyckt om varandra.

Idag har Gluggen varit i skolan och kanske har hon nåtts av informationen. Kanske har hon missat den. Jag vet inte än. Mina barns far sa att han bara ville att jag skulle veta att de pratat mycket - och att hon kanske kommer att undra och ställa frågor. Jag sa: Såklart att hon kommer att göra det. Mina barns far frågade: Vad ska du säga då? Jag tänkte en stund. Hur menar han nu? Jag kommer att säga att hon är död. Det finns inga andra alternativ. Sanningen.

Men att säga att Engla är död, det är en sak. Att någon mördad ett barn och grävt ner henne i skogen. Det är en helt annan. Och att förklara människors ondska. Ja, det forskar folk om.

Jag känner inte att jag behöver säga något om hur det känns att vara förälder idag. Det finns det många som skrivit spaltmeter om i dagspressen, forum och bloggar. Just nu tänker jag mer på hur det känns att vara barn och möta Englas blick på framsidan av varenda tidning och undra hur ondskans logik fungerar: Kunde det varit jag?

Nu rök sista bläcket i skrivaren. Jag skrev nämligen precis ut den enda uppgiften som var kvar i förra kursen, vilket innebär att jag är helt i fas. Inga rester, inget mer försenat, ingenting kvar i ångestpotten.

Jag är krokig. Jag är lortig. Jag är glosögd. Men jag är klar.

Långis försökte precis locka med varm chocklad och söndagssked. Han ville att jag skulle komma över, men idag sa jag nej tack. För imorgon bitti vill jag vakna ensam. I min egen säng. Utan någonting annat att göra än precis vad jag vill.

Det där med att kommentera i andras bloggar har ju sina sidor. Oftast ägnar jag mig åt att läsa mina favvobloggar, de som ingår i min runda. Tantens, Glykofag, Den där om Jenny, Adventurous blog, Trassel och ljuvligheter och Lintins bekännelser för att nämna några. Det händer att jag kommenterar, men oftast läser jag bara i tysthet. Jag följer andras livsberättelser på avstånd och gör bara några nedslag då och då. Vissa bloggar, främst de som ligger på min lista med bloggtips, är bloggar som jag har följt under en längre tid, eller av och till. Och några av er finns här och kommenterar emellanåt, några är bekantingar och några är helt främmande. Men jag antar att jag, precis som ni, gillar att följa vissa bloggar för att de tillför något. Åsiktsmässigt, språkligt eller för att de känns bekanta eller intressanta utifrån vilken livssituation som man själv befinner sig i.

Så händer det emellanåt att jag halkar runt på bloggbananskalet och slinker in i sammanhang där jag inte stoppat min nyfikna näsa tidigare. Kanske följer jag länk efter länk efter länk och råkar hamna i en modeblogg och spanar in "dagens outfit". Men eftersom det inte intresserar mig något särskilt så halkar jag vidare och stannar till i mammabloggar, pappabloggar, matbloggar, flatbloggar, bokbloggar - eller om jag går via bloggtoppen - sex- och samlevnadsbloggar.

Många av de bloggar som är placerade i bloggtoppens sex- och samlevnadskategori är strukturerade på samma sätt. Någon tipsar om till exempel sexleksaker, avsugningsteknik, myskvällar, hur man hottar upp sexlivet och hur man blir en bra pojk- eller flickvän. Det mesta bygger på förutsägbarheter gällande vad man kan förvänta sig av det motsatta könet. Detta tipsande och rådgivande blandas upp med humoristiska inslag som skämt och bilder. Upplägget är glättigt och skulle kunna höra hemma i en tidning av det blaskigare slaget. Dessa bloggar bygger vanligtvis på en heterosexuell förförståelse - och som jag betraktar det ett schablonmässigt betraktande av kön. Män är på ett visst sätt, behöver vissa saker, behöver inte andra och beter sig på ett klassiskt "manligt" sätt. Kvinnor är på ett annat sätt, behöver andra saker och beter sig på ett klassiskt "kvinnligt" sätt. Och det framgår klart och tydligt att män och kvinnor är olika, men på grund av sina olikheter utgör de två nödvändiga komponenter för att skapa en enhet. Män och kvinnor behöver varandra för att bli hela.

Jag försöker av princip undvika att läsa bloggar av den här sorten. Dels för att de bara bekräftar vissna relationsmönster, tar sin utgångspunkt i att kvinnors och mäns sexualitet både är väsensskilda och alltid sätts i relation till varandra och för att bloggarna, krasst uttryckt, är fyllda till bredden med reproducerande skitsnack. Men så händer det, och det är inte särskilt ofta numer, att jag ändå hamnar mitt i den könsstereotypa djungeln och känner mig nödgad att meddela att jag är av en annan åsikt.

Och precis som varje bloggskribent har rätt till sina åsikter och sin verklighetsuppfattning så har förstås jag som kommentator rätt till min åsikt. Men när det gäller att leverera åsikter om de här frågorna, som inte följer den normativa mallen för hur saker bör vara så blir man lätt instoppad i facket: extrem, överdriven och utan humor. Och istället för att ha rätt till sin åsikt och få höra att det är spännande att man försöker leva sitt liv på ett annat sätt så blir man ofta uppmuntrad till att slappna av. Att vilja något annat än det typiska uppfattas lätt som konstlat och onödigt. För varför ska vi gå emot vår natur, varför ska vi göra saker till det de inte är?

Och just föreställningen om att saker och ting av naturen är lösta på ett visst sätt, att våra beteenden och mönster  och personligheter endast är uttryck för hormoner, gener och biologi går helt emot min uppfattning av världen. Jag är en företrädare för att vi till största del är produkter av vår kultur, våra sociala sammanhang, vår tidsanda och att de föreställningar vi har av "manligt" och "kvinnligt" är föränderliga över tid. Jag struntar faktiskt i vad som hände i urtidsgrottan, om kvinnor samlat nötter och frön och män jagat mammutar. Jag bryr mig mer om att det samhälle vi lever i idag ska verka för att män och kvinnor betraktas som likvärdiga och att vi ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Och för att kunna jobba mot det målet så är det viktig att öppna blicken och se att det finns maktförhållanden som råder som verkar till fördel för gruppen män, till nackdel för gruppen kvinnor. Och en av de arenor som maktobalansen tar sig uttryck är just i parrelationen.

Jag vill tro att vi har större möjligheter till att bli lyckliga och hela människor om vi får vara allt det där som traditionellt inte inryms i de föreställningar som gäller våra kön. Jag vill tro att vi kan finna större mening genom att låta bli att skriva under ett kontrakt utifrån ett klassiskt romantiskt kärleksideal där mannen är aktivt uppvaktande och kvinnan är passiv och åtrådd. För jag har inget intresse av att spela en roll i en film med ett färdigskrivet manus.

Det finns de som menar att vårt relationstänk har förändrats, att vi i större utsträckning letar efter en like och inte ett komplement. Det talas om framväxten av den rena relationen, den som bygger på en förutsättningslös dialog mellan två jämbördiga parter. I den rena relationen så ifrågasätter man fasta föreställningar om "manligt" och "kvinnligt" och har en öppen kommunikation som utgör både mål och medel för relationen.

Den som gått från att vara genusomedveten till att bli genusmedveten, från att inte vilja se att det finns orättvisa maktförhållanden eller lida i tysthet till att öppet protestera och synliggöra att de villkor som råder inte är rättvisa eller gynnsamma - ni vet att det är en tuff resa. Ni vet att det både kostar och betalar sig. Och ni vet att man alltför sällan blir bekräftad och allt för ofta blir ifrågasatt.

För den som redan har införskaffat genusbrillor och har en önskan om att skapa alternativ till det normativa - för er slår jag in öppna dörrar. Men för er som inte ser, inte vill se eller betraktar kvinnor och män och relationer som huggna i sten och betong till er vill jag säga: Det finns en dörr. Ni behöver inte gå genom den, ni kan välja att låta bli, men oavsett vad så kan jag försäkra er om att den där väggen, även om den är gjuten i betong, likväl har en dörr.

Jag struntar i mina föreläsningar den här veckan. Det har dels att göra med att jag har andra saker jag måste plugga igen (som jag faktiskt inte ens gör just nu, för nu sitter jag och bloggar och dricker kaffe istället). Och att jag behöver tid åt att skriva och ladda om batterierna. Men jag struntar också i mina föreläsningar som ett experiment med stressmangon. När jag kommer tillbaka nästa vecka är jag då, som jag alltid befarat, helt ute ur leken? Kan en veckas missade föreläsningar få mig att tappa mental skärpa? Kommer jag befinna mig på en mellanstadieelevs nivå? Kommer jag verkligen ha missat något eller ligger det som kursen handlar om redan i mitt fack som är titulerat "förvärvade kunskaper"?

Kontrollbehovet och stressmangon tror att det är fara på färde, katastrof och panik, men det är nog så att de har fel. Och jag tänker undersöka det, förhoppningsvis få fram bevisföring som fäller dem.

Långis och jag har pratat mycket om min bristande tillit till min egen kunskap, kapacitet och förmåga. Han menar att jag någon gång då och då borde klappa mig för bröstet och säga till mig själv att jag är så jävla bra. Han vill att jag ska förstå att jag har en språklig förmåga som kommer att kunna ta mig precis var jag vill. Och när han säger sånt blir jag först himlans generad och sedan får jag jantehosta. Man kan ju liksom inte sitta och säga att man är bra på något hur som helst. Sånt straffar sig säkert. Och även om jag är bra på något så finns det ju alltid någon som är bättre. Typ bäst. Och är bra tillräckligt bra om man inte är bäst?

Det har nästan alltid varit så i min värld. Och dessutom har ju det där med att vara bra oftast, för att inte säga alltid, haft att göra med slutprodukter att göra. Så för att ens vara bra på något jag gör, så måste det också finnas en produkt som bevisar det. Det måste bli något för att jag ska vara något.

Jag vet att Långis menar väl. Jag vet att han vill att jag ska synliggöra något hos mig själv och våga tro på det. Men samtidigt blir också hans spegling av mig något som indirekt ställer krav. Om jag nu är bra på något - ska jag inte då också göra något av det? Förvalta det. Använda det. Lyckas.

Just nu vill jag inte lyckas. Jag behöver fortsätta öva mig på att misslyckas och slarva. Jag behöver göra saker utan att direkt definera målet, produkten. Jag vill känna hur det känns att vara tillräckligt bra. För om min hypotes stämmer, om mitt experiment fungerar, så kommer jag fortfarande ha kvar allt det där braiga även om jag gör lite halvdant ifrån mig emellanåt. Skippar föreläsningar. Ligger hemma och ser på film. Sätter mitt fokus på vad jag behöver istället för på måste och borde.

Det är inte ofta, men det händer att det fläktar förbi en känsla av att vara en person bortanför prestationer. Det händer att jag, istället för att försöka klappa mig själv på bröstet, hellre sätter mig i mitt eget knä och bara tycker om mig.

Alla struntade i mig.

Jag drömde om julen i natt. Drömde att jag hade kassar fyllda med julklappar till den ömma modern, pappan i horisonten, brödraskapet och de två andra syskonen. Den förlorade brodern och den mer eller mindre förlorade systern. Någon körde mig i en bil mot målet. Ett stort julfirande. Alla skulle vara tillsammans. En jättefest. Men den som skulle skjutsa mig kunde inte köra hela vägen fram. Han sa att han skulle lämna mig i utkanten av en skog för att någon annan skulle komma och köra mig sista biten.

Jag stod i skogsbrynet. Det var kallt. Bara ben. Inga vantar. Tunga kassar som jag inte ville sätta ner i snön. Jag väntade och väntade. Men det var ingen som kom. Och jag visste inte åt vilket håll jag skulle gå.

Så befann jag mig i ett hus. Vem som bodde där var oklart. Kanske var det mitt. Jag ringde till Broder Borat på mobilen och påminde om att jag skulle bli hämtad. Ingen har kommit. Jag väntar fortfarande. Vad gör ni?

Broder Borat sa: Vi öppnade precis julklapparna. Det var inga till dig.

Jag blev tyst. De hade precis öppnat julklapparna. Utan mig. Ingen tänkte komma och hämta mig. Jag grät, först hysteriskt och sedan en stilla gråt. Jag satte mig ner på ett kallt golv och öppnade mina egna julklappar. En efter en pillade jag upp gåvorna som jag hade tänkt att ge till andra.

När jag vaknade var Långa farbrorn borta. Han hade gått till jobbet utan att jag märkt det. Utanför fönstren föll snöblandat regn och jag frös. Fötterna var iskalla och kroppen fuktig. Kudden jag sovit på var nergråten.

Jag satt en stund på sängkanten och grät ut det sista av den besvikna gråten. Sedan gick jag hem och tog fram den orange skrivboken.