Blogga eller inte blogga? Det är frågan.
På två år har jag publicerat hundratals sidor om allt möjligt som rört och berört den Radikala mamman och alla hennes gestalter: bullmamman, knullmamman, stressmangon och räddharen. Men varje gång jag öppnar ett nytt inläggsfönster numer så ställer jag mig frågan: Har bloggen om den Radikala mamman fyllt sina syften? Är det dags att flytta hemifrån?
De gamla anledningarna finns helt enkelt inte längre, men jag har förstås fortfarande anledning och lust att skriva. Så jag grubblar i tysthet. Är det dags att starta ny blogg? Är det dags att skriva annat? Jag vet inte, men jag känner att det är dags att ta ett nytt steg.
Jag hoppas att du fortsätter skriva i en sådan form så att jag får möjlighet att läsa. Jag gillar att läsa det du skriver och du är saknad här i sajberrymden.
Ja, allt har sin tid. Hoppas du hittar lusten och den rätta formen att uttrycka den!
Och bruden....skicka ett flyttkort!!
En morgon vaknar man och så är det nytt läge. Dagboken med hjärtlås, kinaboken med sidenpärmar från Indiska, dagboken på sluta-röka-sajten, hemliga mappar i jobbdator och första bloggen - alla har de en dag tjänat ut sin roll.
Jag har förstått att det har varit på gång för dig. Jag hoppas för egen del att jag kan fortsätta att njuta av ditt språk på annan plats, för jag är faktiskt alldeles kär i det!
Om du flyttar, ta mig med!
Man har ju fattat att det något på g en stund... Du vet så där som när man kännt på sig att någon håller på att göra slut... Hoppas du hittar en blogg som måste skrivas och att man får följa med dit... det är nämligen en njutning att läsa dina texter!So long så länge/B
Jag är precis som Kaprifol kär i ditt språk, det är helt enkelt underbart. Så om du flyttar hoppas även jag på flyttkort och att få följa med framöver.
Jag bara måste få lifta med. Dina ord bär mig genom vissa saker.
Du är... fantastisk. Men jag förstår om du vill pausa. Kan vara svårt att hitta uppslag att skriva om när man hittat hem.
Även jag hoppas på flyttkort!
Jag kan ju bara instämma! Kommer verkligen sakna dig om du lägger ner! Och jag hoppas att jag får följa med om du flyttar!
Åh, jag kommer sakna dig! Men självklart ska du följa hjärtat. Lycka till hur du än väljer, och stort tack för alla fantastiska texter!
Blogga eller inte blogga - det är frågan även jag har ställt mig ett otal gånger den senaste tiden. Skillnaden mellan oss är att jag inte ens kommit mig för att börja än. Samt att jag befinner i en livssituation som är skrattretande lik den du befann dig i för två år sedan! Jag har med stor behållning läst dina texter och som så många andra här känt igen mig i känslor och tankar. Om, jag säger OM, jag vågar mig på att börja blogga om mitt eget liv, mina egna känslor och (förhoppningsvis) kommande bravader - då hoppas jag att jag s.a.s kan ta över stafettpinnen på ett någorlunda värdigt sätt. Min skräck är att det hela ska ses som en efterapning av det du skapat här och att den Radikala Mamman, som jag beundrar storligen, ska se mig som en simpel wannabe...men det är mina egna rädslor som ställer till det där. Jag hoppas också att, även om du slutar med just den här bloggen, den får ligga kvar så att jag forttfarande kan läsa den; använder dina texter lite som en överlevnadshandbok nämligen. Borde ges ut i bokform, det här. Fanimej.
All lycka i framtiden, här eller där eller var som helst, det önskar jag dig! /Lilla Räv
...och så hoppas jag att du inte ödslar värdefull tid på att gå och våndas över hur du ska formulera ditt allra sista inlägg för att tillfredsställa dina trogna fans så att vi kan leva lyckliga i hela sina liv? Glöm det! Vi fuckar antagligen upp det för oss själva ändå och dig älskar vi även om du skriver ett riktigt skitinlägg. (Vore faktiskt på sin plats, det är nog det enda jag har saknat...) Sommarkram!